En fredad zon för unga som fallit mellan stolarna

Det är den här gruppen som Folkhögskolan Skurup och Fridhem i Malmö valt att satsa på genom projektet FolkisUng. Unga mellan 16 och 29 år som varken arbetar eller studerar.

– De här deltagarna är yngre och har jättemycket språk på ett sätt som man verkligen kan använda sig av, säger Anna-Matilda som är lärare på skolan. Problemet är skriftspråket. De behöver skriva och läsa, det är där det brister.

Deltagarna erbjuds språkkompletterande studier i en åldersanpassad miljö med målet att få kunskaper, självförtroende och framtidstro. Studierna är individanpassade och kuratorstödet nära.

– Det är personer som har fallit mellan stolarna i det reguljära skolsystemet, förklarar Anna-Matilda. De har kanske påbörjat språkintroduktion och slussats ut i vanlig klass. Eller inte klarat språkintroduktionen och hänvisats till SFI men inte velat studera tillsammans med personer som är typ 50. Så då har man helt enkelt låtit bli..

Gruppdynamik som metod

Det är en grå måndagsmorgon i december när jag kliver in på Folkhögskolan Skurup och Fridhem i Malmö. Julen står runt hörnet och från korridorerna sprider sig doften av nybakade pepparkakor.

Deltagarna är måndagströtta och sneglar nyfiket på mig. Första uppgiften är att prata med bordsgrannen om helgen. Läraren får peppa dem, de är inte vana vid besök. Någon har pluggat körkortsteori, en har kollat film, en tredje hjälpt en kompis att flytta. Näst på schemat står grammatik. Deltagarna jobbar i grupp, diskuterar och hjälper varandra.

Att få deltagarna att samarbeta och våga prata inför gruppen har tagit tid. I början ville de flesta sitta för sig själva, och det uppstod konflikter om vem som satt var och vem som jobbade med vem. Lärarna Anna-Matilda och Andjela har kämpat hårt för att förändra det.

– Det är en stor skillnad från i början, säger Anna-Matilda. Nu välkomnar de varandra, bjuder in nya och tar hand om varandra.

Andjela fyller i:

– Om någon sitter ensam kollar de andra runt och frågar: ska du med? Kom! De kanske inte ens kan personens namn än.

Hela människan

ESF-projektet FolkisUng kombineras språkstudier med individuellt anpassat stöd. Varje vecka jobbar deltagarna med arbetsmarknadskunskap och hälsa. Fokus ligger på kuratorstöd och välmående, att se hela till personen och inte bara språkutvecklingen.

– Det behövs så mycket stöd. Det är en grupp som är otroligt sårbar och det är mycket runt omkring som måste fungera för att de ska kunna fokusera i klassrummet. På ett helt annat sätt än vad jag var van vid sedan innan, säger Anna-Matilda.

Deltagarna har ofta komplexa livssituationer med oro för bostad, ekonomi och familj. Karriär och jobb går inte att prata om isolerat från den verkligheten. Möjligheten att arbeta med alla dessa delar tillsammans är därför central för projektets upplägg.

Utflykter och aktiviteter är också viktigt. Många går bara hem direkt efter skolan eftersom de saknar andra sammanhang.

– Vi jobbar mycket med att visa vad som finns: föreningsliv och aktiviteter som inte bara är skola och jobb, säger Anna Matilda. Jag tänker att det kanske är det viktigaste, att de får lära känna sitt närområde. Många har bott här länge men aldrig rört sig utanför sitt eget område.

"Nu känner jag mig hemma"

Efter en timme är det paus. Jag slår mig ner med en deltagare som gått vidare från projektet och nu läser allmän kurs. Lärarna beskriver honom som en av dem som gjort den största förändringen. Han var extremt omotiverad i början, men någonstans under vägen vände det. Helt plötsligt satt han alltid längst fram i klassrummet.

– Mitt problem var att skriva, nu är jag bättre på att skriva och läsa. Nu har jag lärt mig hur man kan skriva, subjekt, verb, tid, allt, förklarar han.

Skolan har inte bara utvecklat deltagarens språkkunskaper. Han vågar också ta för sig och uttrycka sig på ett sätt han inte gjorde tidigare.

– Innan vågade jag inte läsa högt i klassen. Jag blev stressad. Men nu jag känner jag mig som hemma. Jag skäms inte, eleverna är som min familj här, förklarar han och tillägger:

– Om du säger fel, det är okej. Och de kan hjälpa dig att fixa det. Men om du inte säger något alls, kommer felen vara med dig hela livet.

"Jag tror att hon bara behöver en försäkran att man är där"

Under nästa lektion får jag prata med en av deltagarna som fortfarande går i klassen. Till en början är hon tyst, sen börjar hon berätta. Hon har gått på skolan tidigare, i andra klasser. Skrivit in sig, skrivit ut sig, mönstret upprepades. Hon ville inte gå vanlig SFI:

– Jag vill inte gå med vuxna. Jag visste inte att det fanns SFI för unga. Jag tänkte hur kan du gå med gamla människor?

I FolkisUng fanns jämnåriga. Och skolan har gett henne en vardag.

– Det är tråkigt att vara hemma, att inte träffa kompisar och ha ett ställe att gå till. När du går i skolan, du träffar folk. Det är bra att träffa folk. Det känns bättre i huvud och hjärna, du blir glad eller hur? Plus att du lär dig nya saker. Det är bra.

Hon tvekar inte när jag frågar om hon skulle rekommendera skolan till andra.

– Jag rekommenderar faktiskt att man börjar i den här skolan. Det finns bra lärare, det finns bra folk. De är välkomnande, de kommer förklara jättebra. Om du har några problem, du kan berätta allt som du vill, du får hjälp 100%.

Situationen runt deltagaren är tung: familjen har fått utvisningsbeslut, hon tar stort ansvar hemma och har skrivsvårigheter. Anna-Matilda berättar:

– Jävlar vad hon kämpar. Man fick ju knappt titta på henne i början. Hon blev jättestressad. Men nu säger hon någonting. Det är exakt det som gör att man ser att hon växer. Att hon vågar. Vågar säga fel. Och nu kan hon vara en av de första som räcker upp handen.

Det mest speciella är telefonsamtalen på morgnarna:

– Det är väldigt ofta hon ringer mig på morgonen för att säga, hej, det är jag, hur mår du? Jag mår bra, hur mår du? Jag mår bra, det är skola idag. Ja, det är skola idag och sen så lägger hon på utan att säga hejdå. Jag tror att hon bara behöver en försäkran att man är där.

"Folkhögskolan har en friare syn på personen"

Anna Matilda menar att folkhögskolan är annorlunda:

– Jag tänker att folkhögskolan är så mycket mer fri, att man har en finare och friare syn på personen och att det handlar jättemycket om gemenskapen, att vara en del av en klass, inte bara om att man checkar av en box.

Flexibiliteten är central. Alla deltagare har någon slags överenskommelse, de kanske inte kan komma varje dag, de kanske inte kan vara med hela dagen.

– När de börjar hos oss så är de ganska omotiverade och har inte så mycket tillit till skolsystemet. Det är många som lider av psykisk ohälsa, sociala problem och har hamnat på efterkälken, förklarar Andjela.

Det här kräver ett annat förhållningssätt.

– Det är klart att vi ska gå igenom det här, det är viktigt hur man bygger bisats. Men det här andra, det sociala att vara tillsammans, dela erfarenheter, väger också så tungt, säger Andjela.

För lärarna är det både det mest givande och mest krävande de gjort.

– Jag har nog aldrig varit så trött som jag är just nu. Men det är också det som gör att det är kul för att man får lov att se dem, se hela personen i olika sammanhang, inte bara klassrumsmiljö, säger Anna-Matilda.

Samtidigt är det tungt att se hur deltagarna mår:

– Det är jättesvårt och jag har inget filter. Det är för jävla grovt ibland att jag bara: hur kan en människa överleva det här?

Men det är också därför projektet är så viktigt:

– Det är så himla bra med ett projekt där det inte finns jättehöga trösklar utan att man kan få anpassa det lite, att det får vara lite snällt för att samhället har inte varit snällt mot dem. Då känns det extra viktigt att här är en fredad zon, säger Anna-Matilda.